Hejdå Moshi

5 maj, 2023 - 20:131 kommentarer

Hej från ett flygplan över Indiska oceanen*. Här sitter jag med lite lagom feber och en fruktansvärd huvudvärk och känner mig overklig. Här sitter jag och undrar hur tiden kunde gå så fort. Hur jag kunde hinna med så mycket.

De senaste dagarna har jag spenderat med att säga hejdå till Moshi. En uppgift som känts både omöjlig och overklig. Jag har kramat om mina vänner. Jag har gråtit. Jag har hållit tal och lyssnat på tal. Jag har gett bort presenter och tagit emot presenter. Skrivit och läst brev. Jag har undrat och känt efter på tok för mycket för mitt eget bästa. Men vad ska man göra när man är en människa som har spenderat dagar och nätter i ett land som är så mycket annat än allt man har upplevt tidigare. När man fått vänner som kommit så nära så nära. Och så ska man säga hejdå. Åka hem. Åka bort? Åka iväg. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Men något tar slut och något annat börjar.

Den sista tiden i Moshi var väldigt intensiv. Jag kom hem till Ushirika förra torsdagen efter fem dagar i Sanya Juu. I Sanya Juu bodde jag först på systrarnas gård (läs inlägget om hundarna om ni är nyfikna på vad jag gjorde där) för att sedan göra ett kort besök på Angaza Women Center där jag lagade mat med den underbara Sr Jennifer och hjälpte Sr Felicia med administrativt arbete. Bussresan hem från Sanya Juu var ett extremt trångt och riskfyllt projekt som efter timmar av noll möjlighet att röra en fena ändå slutade gott med iskaffe på Blossoms Café. I och för sig spillde jag sirap på hela mina byxor med det var strunt samma! Queen mötte upp mig och vi gick på stan och köpte presenter till olika personer på Ushirika.

På fredagen hade jag min sista lektion med mina kära elever. Det var en tufft hejdå och när klassrepresentanten höll ett tacktal till mig kom tårarna. Sen kaos av kramar och tårar och tack utanför klassrummet. På kvällen skulle jag ställa till med hejdå-fest för mina vänner i Moshi hemma hos Queen. Vi lagade mat i evighet men när gästerna väl började anlända var jag så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Det hela slutade med att jag helt sonika gick och somnade på min egen fest. Jag vaknade x antal timmar senare och alla hade gått. Vilken flopp! Lördagen efter spenderade jag med att känna mig som världens mest misslyckade människa och sen när jag var klar med det åkte vi till en pool en stund. På söndagen gick jag till kyrkan en sista gång och sen på kvällen blev det ut och dansa eftersom måndagen var helgdag. Måndagen: packa och sudda runt. Tisdagen: packa, sudda runt och middag med John och Frazier (som inkluderade mer avskeds-tårar). På onsdagen sa jag hejdå till kollegiet på colleget. De höll ett tal för mig och gav mig presenter och jag undrade hur jag hade förtjänat så mycket kärlek. Kramar, tårar och tack igen. Sen avskedsmiddag med systrarna på kvällen. Vi åt och de sjöng så vackert för mig. Jag försökte uttrycka all min tacksamhet och kärlek i ett tal men det går ju aldrig. Och eftersom det att det aldrig går så ska låta bli att göra ett försök här nu också. Det blir bara platt. Men tacksam är jag. Tacksam och fylld av kärlek. Nedan följer ett gäng bilder på människor som gjorde min tid i Moshi alldeles alldeles underbar.

Happiness (min guide på Kili)