Ankomsten till Ushirika wa Neema

Hej kära ni!

Precis som jag anade har internetuppkopplingen varit minst sagt bristfällig sen vi kom fram till Tanzania. Tro mig därför när jag säger att jag publicerat det här första Afrika-inlägget så fort jag har kunnat.

Den förra inledande veckan spenderade jag tillsammans med gymnasiekonfirmanderna. Konfirmanderna och ledarna åkte hem i lördags natt (24/2) och jag, Sr. Elistaha (som är in charge i Ushirika wa Neema sisterhood) och några andra systrar vinkade av dem på Kilimanjaro Airport vid 01.30. Det var ett jobbigt avsked. Jag känner sådan kärlek och tacksamhet för allt jag fått dela med de här underbara unga människorna. Kära ni! TACK för alla era leenden och skratt förra veckan. Tack för er energi och era frågor. Det värmer mig än. 

Under veckan som har passerat har jag och konfirmanderna besökt olika platser och träffat många människor med en helt annan vardag än vår. Tiden har rusat iväg och vi är alla så till brädden fyllda av intryck att vi nästan inte vet hur vi ska börja berätta. Men! Jag ska försöka! Jag vill berätta vad vi har gjort och sett och hur vi har känt.  Det låter sig inte sammanfattas egentligen men jag ska försöka hjälpa er att visualisera livet här. Försöka få er att se landskapen innanför era ögonlock. Möta människorna och höra deras skratt. Känna värmen och dofterna. Lite i taget. Och jag tror jag börjar från början. Det blir enklast så. Jag kommer inte kunna berätta om alla utflykter och möten i ett svep. Så jag tänker börja med att berätta om resan hit och introducera området Ushirika wa Neema för er.

Resan hit i förra fredagen-lördagen (17-18/2) gick förvånansvärt smidigt. Trots att vi var på resande fot i totalt 24 timmar var det ingen som fick dåndimpen eller tappade bort sitt pass. På första flyget (mellan Arlanda och Istanbul) satt jag bredvid en liten 80-årig farbror från Falun som hade rest jorden runt och som nu var på väg till Kenya för att fotografera lejon. Han hade diverse restips till mig som bland annat inkluderade Georgien och Sydafrika och han hade jobbat som biolog i många år. I Istanbul åt vi svindyr Burger King och letade efter dricksvatten i nästan 1 timme. Flyget från Istanbul till Kilimanjaro tog väl ungefär 7 timmar. Jag satt bredvid ett par från Budapest som verkligen inte kunde ett ord på engelska. De var på strålande humör hela resan och vi lyckades kommunicera lite ändå med hjälp av gester. Mannen har nog ett antal bilder på sin mobil av utsikten från flygplansfönstret - där jag gör peace-tecknet i förgrunden.

När vi anlände till Kilimanjaro var klockan typ 02 och värmen slog emot oss som en vägg. Det är torka här just nu och hettan är nära nog bedövande. Doften av bananträd och rök fyllde våra trötta lungor när vi tog oss in i den minimala flygplatsen och med möda tog oss igenom den otroligt omständliga processen att betala visum och återfå vårt bagage. Efter någon eller några timmar var samtliga igenom alla steg av scannade fingeravtryck, stämplar och papper och vi kunde krama om de kära systrarna som stått och väntat på oss utanför flygplatsen i över 1 timme. Där var bland annat Sr.Elistaha och Sr.Christina (som är rektor på montessorilärarutbildningen). De hade fixat en minibuss med privat-chaufför och ett helt gäng starka människor som genast satte igång att baxa upp våra 30-kilos väskor på bussens tak. Och så var vi iväg ut i natten! Trots att klockan var mitt i natten såg vi en hel del människor ute på vägarna, de flesta balanserandes något orimligt tungt på sina huvuden. En rissäck eller en korg med typ 50 mangofrukter. Vi hade bara några kilometer kvar till Ushirika när det tog stopp. Ut ur en port på vänster sida om vägen kom en stor grupp av unga människor springandes ut på vägen. Vi var tvungna att stanna eftersom de tog upp exakt hela vägen framför oss. Det var polisstudenter. Från hela Tanzania. Ute på sin 2-timmars morgonträning. Klockan 04 på natten. De kom i grupper om 100 och varje gång en grupp hade passerat trodde vi att det var den sista. Men det tog verkligen aldrig slut! Tillslut började vi alla skratta. Det var som en loop som bara gick om och om och om igen. Vi stod där i minst 30 minuter och väntade på att ca 1000 polisstudenter skulle passera vägen innan vi kunde åka vidare.

När vi äntligen anlände till Ushirika kändes allt som en dröm. Utanför portarna på Ushirikas område är det väldigt dammigt, torrt och smutsigt. De flesta byggnaderna är gjorda av oregelbundna brädor eller plåt och vägarna kantas av små fruktstånd som består av ihopskruvat skräp. Inne på Ushirikas område däremot är det en grönskande idyll. Stengångarna sopas varje morgon och de runda husen utstrålar mumindal blandat med vykort från solsemester. Systrarna har ett stort inflytande i Tanzania på grund av allt arbete de gör för människorna och detta, deras högkvarter, är en välkomnande oas för vila, omhändertagande och möten människor emellan. Systrarna inackorderade oss i sitt guest house som kan liknas vi ett hotell. Här är otroligt lyxigt för att vara Tanzania. Det finns dusch på rummen och usb-uttag vid sängen. Området är också tryggt. Man låser inte sin dörr och man bär inte runt på sina värdesaker. Systrarnas anställda lagar mat och städar på rummet och det är svårt att känna sig mer välkommen än man gör här. Gästfriheten vet inga gränser! Men det är svårt att befinna sig långt ifrån sina nära och kära allt man är van vid. Det är svårt att inte kunna prata sitt modersmål med någon och det är svårt att inte ha en given plats. Som det är nu kan jag knappt gå och köpa en frukt eller slänga mina sopor själv. Jag kan varken sederna eller språket. Det kommer ta en stund innan jag vänjer mig. Jag övar mig i tålamod och i att släppa kontrollen. 

Idag drar jag i alla fall igång och undervisar college-studenterna i engelska hoppas jag! Och i nästa blogginlägg får ni höra om staden Moshi, vattenfallet Marangu, tre dop och en intressant tradition där man matar sina lärare med kaka.

PS: det strular lite med att ladda upp bilderna så jag kommer med bilder så fort jag kan. Tills dess får ni nöja er med instagram.

Kwaheri! (hejdå på Swahili)