En måndag

I den här special-inlägget utan bilder ska ni få följa med på min måndag (igår) från början till slut. Som en liten saga kanske. Förhoppningsvis som en saga.

Jag vaknar klockan 8.00 med ett ryck. Jag har drömt en mardröm och har ett obehagligt tryck över hela bröstet men är också medveten om att det bara är en dröm. Jag försöker skaka av mig känslan men den sitter ändå kvar medan jag klär på mig och går ut ur mitt rum för att äta frukost tillsammans med de tyska gästerna från Augsburg och Sr.Elistaha i Guest Housets matsal. Solen står redan högt på himlen och det är fruktansvärt varmt. Sr.Joyce och Jennifer har lagat frukost som vanligt och idag serveras det färsk ananas och mango, pannkakor, bröd med margarin och sylt och nygjord smoothie med mango och passionsfrukt. Kaffet serveras i termos och mjölken kommer uppvärmd i en annan termos. Det är ungefär samma frukost som jag får varje morgon. Ibland är det plus ägg i någon form och minus pannkakor eller smoothie men annars är det alltid samma. Bröd, margarin och frukt. Sr. Joyce säger bordsbön på swahili, och vi tar mat från buffén och sätter oss vid bordet. Jag är tyst och frånvarande under frukosten och märker knappt vad som sägs. Drömmen klamrar sig fortfarande fast hos mig.

Efter frukosten går jag tillbaka till mitt rum och gör mig iordning för dagen på colleget. Min engelsklektion börjar 10.45. Det är efter ”tea time” som infaller klockan 10 varje dag. Eller den ska infalla då men oftast blir det typ 10.30, vilket i sin tur leder till att min lektion förskjuts till klockan 11 eller senare. Jag vet det här men jag kommer ändå alltid senast klockan 10.30 utifall att lektionen mot förmodan skulle kunna påbörjas i tid. Idag är jag dock på plats tidigt, redan klockan 09.30. Jag pratar lite med engelskläraren om lektionsplaneringen för våren, rotar runt i det lilla dammiga biblioteket efter engelsk skönlitteratur och återvänder sedan till lärarrummet i lagom tid för en - mycket riktigt, försenad tea time. Jag lyckas sedan dra igång lektionen klockan 11.10. Eleverna är i halvklass idag så det är bara 22 av 44 på den här lektionen. Studenterna är mellan 17 och 30 år gamla och studerar till att bli montessori-förskolelärare. Idag jobbar de i grupper med att presentera en fiktiv karaktär. Alla skriver för hand i sina block och jag antecknar instruktioner på svarta tavlan med en enormt smulig och gnisslig krita. Jag har ryckt upp mig efter drömmen nu och skrattar åt studenterna när de skojar med mig och försöker härma svenska.

Efter lektionen är det lunch i lärarrummet. Några elever kommer med maten. Det är ugali med olika grytor. En spenat-, en bön- och en fiskgryta. Fiskgrytan har hela små små fiskar i sig. Ugali är en fast majsgröt som används som ett bröd ungefär. Man ska ta det med handen och liksom sleva upp grytorna med det. Jag har försökt detta utan framgång tidigare och bestämmer mig för att köra på sked idag. Jag har även testat på projektet att rensa de små små fiskarna tidigare (också det utan framgång) och avstår även från dem. Det blir bönor, spenat och ugali för mig idag. Med sked. Ingen maträtt jag hade valt själv kanske men det går ner. Resten av kollegiet är som vanligt väldigt roade av mina taffliga försök att ta mig an maten och stämningen i lärarrummet är på topp. Swahili och engelska mixas med tyska och jag sticker med några ”What does that mean?” då och då under de längre dialogerna på swahili – haha, som om jag skulle minnas översättningen!

När vi har ätit är det dags för mig och Michael att ta tag i ”project printer”. Eftersom jag fått in alla pengar (tack till alla er som hjälpt till!) ska vi nu bege oss in till Moshi och köpa skrivaren. Vi tar bilen från colleget och Michael kör. Det är verkligen kokhett i bilen. AC finns absolut inte. Vi åker till en bankomat först och jag tar ut absurda 500 000 TZ shilling (motsvarande 2 250 SV kronor) i sedlar. Haha! Har ni någonsin hållit i 500 000 i 10 000-sedlar? Det är en absurd syn. Vi åker och köper skrivaren som vi sett ut tidigare och beger oss tillbaka till Ushirika och colleget. När vi kliver in med skrivaren möts vi av en förväntansfull Sr.Christina (rektor) som helt sonika börjar dansa och sjunga vi åsynen av skrivaren. Sr.Christina, vilken människa! Så respektingivande och så otroligt lekfull på samma gång. Jag och Michael påbörjar det tröttsamma arbetet att försöka installera och få igång skrivaren. Ett projekt som tar över två timmar. Men! Vi lyckas! Vi båda ylar av glädje när vi lyckas skriva ut den första färgade kopian från kontorets dator.

Vi firar med att gå och köpa drickyoghurt och bestämmer oss sedan för att ta en promenad. Vi går längs vägen eftersom det inte finns några trottoarer och håller gång på gång att bli överkörda av diverse lastbilar som inte håller hastighetsgränsen (eller förresten det finns nog ingen?). Det är fortfarande väldigt varmt trots att klockan är 17.30. Under promenaden berättar Michael om hur han växte upp på ett barnhem eftersom hans mamma inte hade råd att ta hand om honom och hans syskon. Han berättar också att han drömmer om att öppna en skola i sin hemby. Just nu behöver barnen där gå 10 km varje dag för att komma till skolan. Jag tänker att jag har så svårt att förstå världen ibland. Hur vi bara föds in till något. Bra eller dåligt. Och sen är det vårt liv. Hur kan våra liv vara så olika? Fast vi är samma art. Jag tänker också tusen andra saker. Som att jag vill starta upp något bra och viktigt projekt som stöttar saker som spelar roll. Som att jag inte vet vad jag ska säga. Som att jag känner mig dum som tänker lägga pengar på att bestiga Kilimanjaro. Som att jag önskar jag kunde hjälpa alla och orka lyssna på och förstå alla.

Michael förstår. Jag vet att han förstår alla snurriga tankar som går igenom mitt huvud och det är skönt för jag kan inte formulera dem. Sen pratar vi om andra saker. Som att dansa till exempel. Och mode. Och musik.

När vi kommer tillbaka till Ushirika möts jag av tyskarna och Sr. Joyce som informerar mig om att jag är sen. Till vad? undrar jag och då avslöjar Sr. Joyce att det ska ställas till med middag i systrarnas samlingslokal i Augsburgs ära. Tillåt mig att förklara: tyskarna som är här på besök kommer alltså från Augsburg. I Augsburg finns en gemenskap med nunnor som v var aktiva under 1900-talet och det är från den gemenskapen som Ushirika wa Neema härstammar. En representant för Augsburgs systerskap kom till Tanzania på slutet av 1900-talet och såg ett behov för en liknande verksamhet här och så startades Ushirika wa Neema sisterhood. Systrarna från Ushirika och systrarna från Augsburg har haft nära kontakt genom alla år men nu är första gången som den nya ledar-systern Ulrike (som dock inte är en syster utan en diakon) är här på besök. Med sig har hon arkitekten Harald som ska planera utbyggnaden av Ushirika och den före detta ansvariga för ekonomi och administration på Augsburg, Rainar. Middagen är en gest för att välkomna gästerna från Augsburg.

Jag springer och byter om till lång kjol i all hast. Cykelbyxor är inget man har på den här middagen! Vi kommer in i lokalen som är upplyst med ett kallt ljus från lysrör men som ändå lyckas utstråla en stor mängd hemtrevnad. Nästan alla systrar som bor på området är där. Det är dukat med röda dukar och servetter och på bordet står rader av värmekastruller i plast. Systrarna använder alltid de här kastrullerna som bevarar värme (som termosar fast i annan form) när de serverar maten. De ser ut som något från sjuttiotalet - vit plast med små blommiga mönster på, men håller maten varm väldigt länge. Vi sätter oss till bords och systrarna sjunger en bordsbön. Deras röster med olika stämmor klingar i det ekande rummet. Det serveras friterad potatis, ris, köttgryta, spenatgryta, auberginegryta, kålsallad, grönsallad, grillad kyckling och färsk ananas och vattenmelon. Sr. Joyce lastar upp mat på min tallrik och när jag äntligen tänker att jag tagit av allt så tittar Sr. Elistaha (ansvarig här på Ushirika) på mig och säger ”You don´t have any chicken Moa!”. Jag tar den minsta kycklingklubban jag hittar och lägger den på mitt fat. Vi äter tills magarna spänner. Sen reser sig Sr. Elistaha och håller ett tal där hon välkomnar Ulrike till Ushirika och ber henne säga några ord. Ulrike tackar och börjar läsa upp den hälsning hon skrivit till systrarna på knackig engelska. Med jämna mellanrum pausar hon så att Sr. Elistaha kan översätta till swahili. Ulrike kommer med hälsningar från systrarna i Augsburg som nu är mellan 80 och 100 år gamla men som fortfarande minns systrarna i Tanzania. De har skrivit brev till som delas ut bland systrarna. Stämningen är mycket varm och det blir helt plötsligt uppenbart för mig hur liten världen är. Efter talen följer sång och dansnummer framförda av systrarna. Borden är placerade längs väggarna så att det bildas en scen i mitten. Först ut är kören som sjunger en vacker psalm på swahili i kanon med imponerande många stämmor. Nästa nummer framförs av Sr. Christina och fyra andra systrar. Systrarna har klätt ut sig i brokiga kläder och hattar och satt på sig bastkjolar. De ser ut som fågelskrämmor. När de springer in på scenen till ljudet av afro beats från en skrällig högtalare håller jag på att bryta ihop av skratt. Sr. Christina tar täten och försöker styra den otroligt oorganiserade dansen men ger upp efter ett tag. Hennes skratt ljuder mellan rytmerna från högtalaren när hon gång på gång tappar sina flip flops på stengolvet. Det är en otrolig och underbar konstrast till systrarnas annars väldigt respektingivande aura. Christina och company dansar ut och man börjar sjunga lite på måfå. Tydligen väntar vi på något mer. Och mycket riktigt. Efter en stund är Christinas dansgrupp tillbaka. De har överträffat sig själva! In mellan borden dansar nu ett antal stora vita kokonger. Det är omöjligt att urskilja några ansikten förutom Christinas. Systrarna har klätt ut sig i stora vita rissäckar och springer nu runt bland borden och skakar rumpa i rissäckarna. Christinas uppgift är att se till att de inte krockar med något - det lyckas sådär. Jag fullkomligt viker mig av skratt!

Kvällen fortgår i samma anda. Ulrike, Harald och Rainar tar emot present efter present och Ulrike har stort schå med att försöka knyta på sig det traditionella tyg som systrarna ger henne. Varma ord växlas och vi ber och sjunger i omgångar. Då och då hörs höga smällar när någon mango ramlar ner på plåttaket. Det låter som skott men ingen reagerar förutom jag - de är så vana. När kvällen lider mot sitt slut är klockan 21.50. Jag är både helt tom på energi och helt uppfylld av den. Vi sicksackar mellan fallna mangos hem till Guest Houset i ljuset av mobil-ficklamporna och säger gonatt och tack för idag. Lala salama. Mitt rum är fullt av nattflyn trots att jag haft fönstret stängt. Men jag är van och borstar bara bort några av dem som har hamnat i handfatet.