Kalali och Neema Pre- and Primary School

Hello it´s me igen! Som ni säkert redan räknat ut ligger jag fortfarande efter som bara den här! Men jag får försöka jobba parallellt. Så det här inlägget blir en mix av vad som händer nu och vad som hände 20 - 21 februari.

Den 20:e februari besökte jag och konfirmanderna systrarnas barnhem Kalali. På Kalali finns barn i alla åldrar – från nyfödda till skolålder, som på ett eller annat vis saknade den omsorg de behövde för att överleva innan de kom till hemmet. Vissa av barnen har hittats på gatan och andra har placerats på hemmet efter att deras föräldrar avlidit. Kalali är en trygg och varm plats där systrar och volontärer ger barnen vad de behöver för att kunna växa upp. Trots donationer och stort engagemang är det ofta svårt för systrarna att få pengarna att räcka till. Speciellt svårt var det under covid 19, då de inte längre kunde sälja den mat de producerar på barnhemmets område. Bröstmjölksersättning är en av de största utmaningarna. Ersättningen är dyr och de små barnen klarar sig inte utan den. Det är absurt att tänka sig att vi lever på samma jord. Att barn i samma ålder i Sverige har problem med sitt Ipad-beroende och att de troligen önskar sig en Iphone 14 mest av allt. Är Iphone 14 den senaste modellen? Jösses jag vet inte ens. Det är en väldans tur att lycka inte har ett jota med pengar att göra. Jag tog inga bilder på Kalali för min kamera hade slut på batteri så ni får använda er fantasi den här gången.

Den 21:a februari  besökte vi Neema Pre- and Primary School – systrarnas relativt nybyggda montessoriskola, som ligger här på området. När jag var här 2017 var skolan inte ens halvklar så det var så fint att den nu, fylld av nyfikna, flitiga, busiga, blyga och energifyllda barn.

Sr. Elistaha framför skolan

Jag i för mycket grönt. Stolt över mitt mellannamn 

Barnen va! Är utan tvekan det finaste vi har. Allt som de lär oss om livet som när glömmer bort hur man gör. Och så får vi chansen att uppleva allt igen, genom dem. Vi besökte ett par lektioner med elever i olika åldrar och i varje klassrum delade vi ut en tandborste och en tandkräm till vart och ett av barnen. De var överförtjusta. Och samtliga (även de som var typ 6 år) hade bättre handstil än oss. Vad ska man säga? De här barnen gillar skolan.

Det finns mycket att säga om Neema Pre- and Primary School och allt fantastiskt arbete som ligger bakom skolans existens och barnens välmående men jag tror jag lämnar det där nu, med barnen. Barnen som spelade fotboll och sjöng sånger med tillhörande danser hela rasten och som aldrig verkade bli trötta trots värmen och solen. Vi blev trötta, och DAMMIGA men var fyllda av barnens glädje långt efter.

Almas dammiga fötter.

På kvällen den 21:a åkte vi till en restaurang och skulle äta middag. Det var bara det att maten ALDRIG blev klar. Jag tror det dröjde upp till 3 timmar innan alla hade fått sin mat. Då var klockan typ 22.30. Effektivitet och att göra saker snabbt är inte riktigt en grej här. I de allra flesta fall kan det nog vara bra men just den här kvällen blev det lite saftigt. Hursomhelst så höll alla (förutom jag haha!) god min hela kvällen.

Och nudå?

Jo. Jag har börjat undervisa på colleget på riktigt nu. Jag har engelsklektioner med eleverna efter bästa förmåga och idag upptäckte jag att de är långt mycket bättre på engelska än jag någonsin trott - de är bara blyga i början! Det är väldigt kul att de är så ivriga och duktiga men det innebär också att jag måste steppa upp. Efter allt för lång tid i dvala måste jag nu försöka damma av och översätta mina grammatikkunskaper från SVA till ENG, wish me luck!

Strömmen går hela tiden och idag var den puts väck mellan kl 06.30 och 19.10! Av någon idiotisk anledning lyckades jag dessutom ta med mig en power bank som har fel ingång för min mobilladdare. OCH till råge på det glömde jag min internationella plugg för vägguttaget hemma. Det hela är himla frustrerande men troligen ganska nyttigt för en uppkopplad och elektronisk figur som jag. Nu ska jag sova en blund här tänkte jag. Jag måste passa på att försöka somna innan hundarna utanför Ushirika drar igång sin nattliga seans av ylande och skällande. Jag börjar verkligen undra hur många de är och varifrån de kommer. Nu satte de precis igång igen! Det är alltid en som tar ton och börjar yla och så sätter resten igång som någon form av bakgrundskör. Och när det första numret är slut (framfört av hund-orkestern till höger om mitt rum) så vill hundorkestern till vänster om mitt rum inte vara sämre så de klämmer i för full hals och svans med sång nummer 2. Man kan ju undra!

Gonatt på er. Lala salama.