Kilimanjaro

Salama.

Hur berättar man om något som egentligen måste upplevas? Hur ska jag kunna beskriva doften av alpin öken, ljudet från apornas tjatter eller känslan när solen går upp över Afrika precis när man inte orkar mer? Jag får nog acceptera att det inte går. Kilimanjaro är en känsla. Som inte kan beskrivas. Men det jag har sett och gjort. Det kan jag berätta om! 

Som jag nämnde i förra inlägget så valde jag att ta leden som kallas "Marangu Route" upp för berget. Dels för att Marangu-leden är kortast (5 dagar totalt) och dels för att man slipper tälta eftersom det finns stugor längs hela leden. Vi gav oss av på morgonen i lördags. Min guide Happiness kom och hämtade mig på Ushirika tillsammans med 3 porters (bärare) och en kock, som alla skulle följa med upp på berget. Man får/kan inte bära alla sina saker själv och kocken är ett måste för alla som bestiger berget. Lite absurt kanske men nu i efterhand är jag väldigt glad över att jag bara behövde koncentrera mig på att ta mig framåt. 

Teamet minus kocken Simon. Fr.v Happiness, jag, Abdul, Malik, Emmanuel

Efter 2 timmars bilresa kom vi fram till Marangu Gate (en av entréerna till nationalparken). Gaten ligger 1800 m.ö.h så redan där börjar det bli högt! Vi skrev in oss receptionens loggbok och sen gav vi oss av mot första stoppet: Mandara Hut (2700 m.ö.h). Jag och Happiness gick genom regnskogen medan bärarna och kocken tog en annan snabbare väg. Vi gick extremt långsamt! Man måste gå långsamt för att kroppen ska kunna vänja sig vid höjden och syrehalten i luften. Regnskogen var full av nyfikna apor som slängde sig mellan lianerna på de gigantiska träden. Vi stannade halvvägs och åt vår lunch box.

Happiness och lunch box

Lunch box

När det bara var några kilometer kvar till Mandara kom regnet. Och vilket regn sen! Det fullkomligt VRÄKTE ner. Vi såg ingenting och stigen förvandlades till en fors. 

Ösregn i djungeln

När vi kom fram till Mandara var vi helt genomblöta. Jag kunde vrida ur mina underkläder! Jag fick bo i en liten trekantig stuga med 4 bäddar i. Jag fick stugan för mig själv eftersom det inte var så många på leden i lördags. Toaletterna i samtliga stugbyar ligger i ett separat hus och består oftast av kaklade rum med ett hål i golvet. Duscha kan man glömma! Middagen serverades i stugbyns dining hall (ett större hus med bord och bänkar i). Efter maten gick jag och la mig eftersom vi skulle upp tidigt på söndagen. Efter en stadig frukost gav vi oss av från Mandara vid 07.30 dagen därpå. 

Soluppgång kl 06.00 Mandara

Vi skulle gå till Horombo Hut (3700 m.ö.h) som ligger 11 km från Mandara. Det var en lång! och seg! vandring som gick genom djungel och alpin hed. Solen stekte och över oss flög dussintals av enorma korpar. När vi kom fram till Horombo hade jag bränt båda mina händer i solen. Jag fick nyckeln till mitt rum (som låg i en av de nybyggda stugorna) och vilade en stund innan maten. I matsalen träffade jag många roliga människor. Man blir som en liten (eller stor) familj där upp på berget. Främlingar? Nej, vad är det? 

Horombo Hut

Det börjar bli kallt och dunjackan åker på! Horombo

Dagen efter gick vi åter igen upp tidigt. Det var dags för den sista vandringen innan toppturen. Från Horombo till Kibo hut (4700 m.ö.h). Den här 9 km långa vandringen gick genom alpin hed och alpin öken. Stekande sol och isande kyla. Vidder av röd och svart sten. Damm. Korpar. När vi stannade för att dricka och äta landade korparna bredvid oss. Jag blev så fascinerad att jag gjorde misstaget att sträcka fram handen mot en av korparna. Den bet mig i fingret! Haha, den trodde att jag hade mat! Som tur var gick huden inte ens sönder.

Happiness och galen korp

Nu började jag känna av höjden. Det blev svårare att andas och när vi kom fram till Kibo var jag helt slut trots den extremt långsamma gånghastigheten. I Kibo fick jag dela rum med ett par från Nederländerna. Vi fick lunch serverad på rummet när vi anlände men jag hade stora problem att få i mig maten. Illamående och trötthet satte stopp för aptiten men jag tvingade i mig hälften av maten och lite vatten ändå. Efter maten fick vi sova middag. Det gäller att vila allt man kan eftersom toppturen påbörjas klockan 00 på natten. Det här är för att man ska nå toppen samtidigt som solen går upp. Sagt och gjort, vi vilade. Sen fick vi lite mer mat. Och sen vilade vi lite mer. Jag lyckades aldrig somna dock. När de kom och "väckte" oss var klockan 23. Det var kolsvart, iskallt och stjärnklart. Vi packade på oss lager på lager av kläder och gav oss av i natten med våra pannlampor. Den 5,6 km långa vägen upp mot toppen består av en brant uppförsbacke med stora stenblock och grus. Man går i sicksack på en "stig" för att reducera lutningen men det är ändå fruktansvärt tungt.

Jag hamnade på efterkälken kanske snabbt eftersom jag var tvungen att byta jacka. Och tur var väl det! För efter bara någon kilometer började jag kräkas. Det var kroppens reaktion på syrebristen. Happiness och Malik (en av bärarna) menade att det var helt normalt och till och med bra: "the body adjusts to the altitude". Jag kräktes 3 gånger totalt. Den sista gången tömde jag exakt hela mitt maginnehåll. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk och exakt ingen energi. Men på något sätt lyckades jag fortsätta. Ett steg i taget. Jag räknade varje steg och firade i mitt huvud varje gång jag hade lyckats ta 2 steg. När klockan var 06 hade vi lyckats ta oss upp till Gilman´s Point (den första av de tre official summit points på Kilimanjaro). Gilman´s ligger 5685 m.ö.h. Solen gick upp och jag var på toppen av hela Afrika. Jag fick tillbaka lite lite lenergi. Jag lyckades också få i mig en kopp ingefärste. Efter några minuter vid Gilman´s staplade vi vidare mot Stella Point (5756 m.ö.h). Vi gick bokstavligen i slowmotion. Jag kunde knappt prata och var tvungen att sätta mig ner var 10:e meter för att vila. Vid Stella Point satte vi oss ner och vilade någon minut och jag kämpade i mig 1 tugga av en snickers. Sista biten från Stella Point till Uhuru Peak (5895 m.ö.h) var jag knappt vid medvetande. Men på något mirakulöst sätt lyckades jag ta mig hela vägen till toppen. Och jag stod där på världens högsta fristående berg och kände att jag hade vunnit. Över mig själv. Över min kropp. Över min hjärna.

Sen tog vi oss ner. Jag staplade, ramlade, hasade och kröp. Jag skakade och gnydde. Jag kunde inte ens öppna min vattenflaska själv. Men ner kom jag. I Kibo fick jag 30 minuters vila och lite mat. Och sen bar det av igen! Vi var tvungna att gå tillbaka de 9 km till Horombo innan kvällen. Man får inte stanna 2 nätter i Kibo. Syrehalten är för låg. Så vi gick, Happiness och jag. På ömma ben genom öken. Men de 30 minuterna av vila hade gjort sitt och vi tog oss ganska snabbt till Horombo. Den natten sov jag gott, kan jag säga!

Jag däckade klockan 20 och vaknade klockan 06 med ny energi. Vi åt frukost och gick den sista biten förbi Mandara och tillbaka till gaten. Totalt 19 km. Vi kunde gå snabbt eftersom vi inte längre behövde ta hänsyn till minskande syrehalt. Vi pratade och skrattade hela vägen. Happiness är verkligen en härlig person! Jag är så tacksam att jag hade med mig just henne på det här äventyret. När vi kom till gaten väntade Frazier (en vän till mig som ordnat med hela Kilimanjaro-grejen) på oss. Man sjöng och dansade och jag och Happiness delade på en stor lunch box. Jag fick också ett super-seriöst certifikat som intygade att jag nått toppen. Det har till och med en QR-kod som man kan scanna om man vill se mina detaljer på Tanzanias officiella hemsida för nationalparkerna. Crazy! Efter att ha ätit åkte vi hem till Ushirika och där jag möttes av Sr.Joyce som kom springande och tog mig i sin famn: "my daughter is back" ropade hon. Fina fina Sr. Joyce! Jag åt och sov OCH DUSCHADE!!!! och idag äter jag och sover lite mer. Är helt slut ärligt talat. Men jag har fått ett minne för livet! Och vet ni vad, jag är till och med j*vligt stolt över mig själv!

Nu ska jag fortsätta att äta och sova (och tvätta all tvätt!). Puss! <3

PS: om ni undrar varför det inte finns en enda bild efter Horombo Hut så är det för att jag helt enkelt inte pallade ta bilder med systemkameran efter Horombo. Men! Hav förtröstan. Jag har kämpat på bra med mobilen så allt kommer upp på insta story inom en snar framtid! LÄNK: Kilimanjaro