Om glädje

Hej, nu har det nästan gått 10 dagar sedan vi hördes här sist men mina dagar är fullkomligt fyllda. Det är sysslor som alltid tar längre tid än de borde kunna göra, det är dansa och sjunga, det är utflykter till varsomhelst, det är nya och gamla vänner och nya och gamla problem och det är att vila för att man är helt slut. Jag somnar som en stock varje kväll och blir till mat för myggorna som har kommit med regnet. Regnet kommer utan förvarning. Himlen öppnar sig och öser ut ett helt hav över Moshi. Det går tre minuter eller fem timmar. Sen steker solen mot huden igen. Men solen är het på ett nytt sätt. Det är en klibbig hetta som inte tar någon som helst hänsyn till svettiga människokroppar. Mina fötter är konstant leriga, mina ben är täckta i myggbett och mina kläder i sitter ihop med min hud. Men som jag ler! Som jag skrattar. Den där värmen i bröstet - de där skrattrynkorna! All glädje jag möter här. Det är den jag kommer minnas. Det är stunderna när min-er-vår energi hade kunnat bära vad som helst. Sätta en skog i brand. Orsaka storm på haven. Locka fram våren. Sätta jorden ur kurs.

Det är när vi sitter i bilen påväg hem från Chemka Hotsprings och skrattet bara bubblar inom oss alla. Ingen kan sitta stilla och ingen vet varför. Swazzy drar upp volymen på musiken. Som alla kan. Och alla vet. Att nu SJUNGER vi. Sången och dansen väller ur oss. Vi skriker ut refrängen genom de öppna bilrutorna, ut över det torra grusiga ökenlandskapet. Vi sjunger och dansar för massajerna och deras kor när de passerar över den gropiga vägen. Vi visslar till åsnorna som drar lassen med majs. Och så stannar Swazzy bilen. Och ökar volymen till absolut max. Vi kastar oss ut på vägen. Äntligen har vi plats att dansa. Och vi dansar! Och DANSAR! Gold skriker ”We are alive!” och jag skriker med. Det kommer en buss fylld med människor. De sträcker sina händer ut genom fönstren på bussen och sjunger med oss. Visslar och ropar. Det tar oss flera timmar att komma hem för vi måste stanna flera gånger längs vägen och bara dansa av oss.

Queen, Ester, Jollyn, Gold, Maria, Dennis och jag påväg hem från Chemka med Kilimanjaro i bakgrunden

Det är när vi kastar oss in i en tuk-tuk medan regnet fullkomligt vräker ner över oss. Vi är för många så Far måste sitta i mitt knä. Det är så trångt att jag inte kan ha mina armar brevid kroppen. Och regnet ökar. Nu dundrar det mot taket på vår tuk-tuk och forsar in på sätena. Föraren börjar köra på vägen som nu är en flod. Och Far tittar på mig och ler stort. Och så skriker han: ”AAaaaaaaah!”rakt ut i regnridån. Snart skriker vi alla. Vi skriker hela vägen till stan och där klättrar vi ut på fel sida av tuk-tuken och rakt in i en affär eftersom vi inte vill gå ut i det vattenfall som strömmar ner från taket på huset.

Det är när jag springer ner mot Neema Pre- and Primary School klockan 17.30. Jag är lite trött och irriterad och har haft en jobbig dag. Har pluggat i hörlurarna och försöker träna bort den jobbiga känslan. Brevid stigen står en av de unga killarna som jobbar här på Ushirika. Hans trasiga t-shirt är täckt i jord och lera och han har en stor slägga i handen och gummistövlar på fötterna. När han ser mig ler han och ropar något på swahili som jag inte hör. Jag passerar med en lätt vinkning. Men så helt plötsligt kommer han springande bredvid mig. Fortfarande med samma breda leende. Han springer där i sina gummistövlar med släggan i högsta hugg bredvid mig hela vägen. Och hela vägen tillbaka. Vi säger ingenting. Han kan inte ett ord engelska. Och jag har fortfarande hörlurarna i. Men vi springer. Och han ler. Och han ger mig sitt leende. Och vi springer fort fort fort. Tills vi inte kan andas längre.

Det är i klassrummet. När vi ska avsluta en väldigt lång och varm lektion. Syrehalten är låg och alla är hungriga och trötta. Vi har tragglat grammatik och eleverna har kämpat med att hänga med i all ny information. Jag säger ”thank you for this lesson” och ska gå lämna klassrummet. Och så hör jag hela klassen ropa i kör ”tack så mycket!”. Alla 44 klämmer i för full hals. Totalt synkroniserade. På svenska! Och jag skrattar. Eleverna skrattar. Och när jag går ut ur klassrummet så hör jag bakom mig hur någon ropar ”I miss you already madam”.

Det är de här stunderna och många många fler. Och jag vet inte om man kan vara bra på glädje egentligen men om man kan det så är jag helt säker på att jag lyckats träffa ett folk som är experter. Jag känner iallafall att jag har lärt mig mer om glädje sedan jag kom hit. Om man nu kan det. Jag vet inte det heller! Men jag vill gärna tro det. Och jag läste något idag som fick mig att undra om man kanske faktiskt kan lära sig att vara glad. ”Fokusera på hur det känns istället för hur det ser ut” stod det. Och ju mer jag tänker på det så är det här fokusskiftet en viktig ingrediens i alla mina lyckligaste stunder. Så vem vet? Man kanske kan lära sig att vara glad. Åtminstone lite sådär halvt. Vad tror ni?

Kram